Jag har under mer än 30 år behandlat kvinnor som levt med våld i nära relationer. Dessa relationer är nästan alltid så att kvinnorna får anses vara psykiskt normala, medan männen lider av personlighetsstörningar och tidiga trauman som handlar om vanmkt. Männen bär på sin vanmakt, vilket ju är mycket obehagligt. Snart kommer vissa av dem dock på ett motmedel: Om de utöver makt mot någon annan känner de inte längre av den ständiga vanmakten. Och om de utövar en hänsynslös makt kommer vanmakten att föras över till henne. Hon blir bärare av mannens vanmakt. Mannen har inga svåriheter att utföra denna mnaöver eftersom han har 40 % mer muskelstyrka än kvinnan (genomsnittligt),
När kvinnan flyr relationen till ett skyddat boende och, som oftast, söker hjälp hos socialtjänsten händer det inte sällan att det uppstår en parallellprocess: de börjar handskas med henne på samma förtryckande sätt som mannen. Man säger till henne att hon
måste flytta från stan permanent
måste skilja sig från mannen
måste kräva egen vårdnad om barnen, vare sig de har varit utsatta eller inte
mm.
Det här är ju saker som ofta är kloka att göra, men inte alltid – situationerna är ju inte alltid desamma. Och nu kräver man att kvinnan ska lyda ofta med hotet "Annars tar vi dina barn."
vilket ju är ett falskt hot eftersom endast en domstol kan besluta om detta och inte den hotande socialsekreteraren.
För kvinnan gäller då att hon är tillbaka till botten. som om hon inte var en fri människa med beslutsrätt om sitt eget liv och vårdnadshavare med beslutsrätt om sina barn. Detta är då – trots att avsikten oftast är välvillig – ett svårt övergrepp och maktmissbruk.
När man behandlar sådana kvinnor är det tvärt om oerhört viktigt att man lämnar över makten till dem och ödmjukt ser sig själv som ett instrument som de kan använda sig av utifrån sina behov och sin vilja. Bara genom ett sådant förhållningssätt kan man hjälpa dem att återta makten över sina liv.