Asocialitet innefattar grupper som på olika sätt är kriminella och missbrukare – eller, varför inte, gängkriminella – och som inte följer lagar och regler. Ofta börjar de asociala beteendena tidigt i barndomen/ungdomen och riktar då in individen på en asocial livsstil. Här måste vi sätta in åtgärder för att bryta denna utveckling.
Att vara asocial innebär att inte vara social och att vara social innebär att man kan relatera på ett rimligt bra sätt till andra. Asociala människor har ofta inte en enda person som de kan lita på i sina nätverk, och saknar således förmågan att bygga tillitsfulla relationer. Detta leder till att de inte kan skapa fungerande relationer i skolan, på en arbetsplats – till chefer och kolleger, på ett eget boende – vad gäller samarbete om tvättstugor, vindsförråd m.m. i ett parförhållande – vilket leder till ständiga uppbrott och korta förhållanden o.s.v. Man kan därför inte skapa sig ett normalt liv. Det är också typiskt för asociala att de ofta saknar empati, vilket är nödvändigt för att man ska kunna fungera etiskt.
Detta gäller för barn och ungdomar, men också vanligen för deras föräldrar och familjer. När man inte kan fungera i skolan, ha ett jobb eller ett normalt boende måste man försörja sig på annat sätt och kan då välja att antingen bli passivt bidragsberoende eller att få sin bärgning genom kriminell verksamhet (se t.ex. Thomas Ziehe 1986,1993). Det är svårt att föreställa sig en socialt fungerande människa som lever av kriminalitet. För att få asociala människor att återvända till samhällsgemenskapen måste man alltså stärka upp deras relationsförmåga, s.k. anknytningsarbete (Bowlby, 1989). Detta räcker för att lösa det asociala problemet. Alla andra åtgärder är otillräckliga.
Exempel:
Tänk på en svårt asocial person som du känner (till). Föreställ dig hen omgiven av trygga empatiska relationer. Vad skulle förändras?
Comments